Rebecka Åhlund

Här finns ingenting att se

2010-09-27T11:43:00.001+02:00

Läst i helgen:

2010-09-13T13:13:00.003+02:00

1. Filter-repet om två svenska dudes som "skött tekniken" bakom en internetbordell i Filippinerna. Störde mig på att alla kvinnor som arbetade där genomgående omnämns som "tjejerna". Det finns någon obestämbart nedsättande i det, det låter mer "lycklig hora" än "tvingad av fattigdom". Även fascinerad av hur få kvinnor som arbetar med Filter, TROTS att det påpekas överallt, hela tiden, av alla som läser den.
2. Kajsa Ekis Ekman om surrogatmödrar i Bang. Svinbra.
3. Morgan Larssons Radhusdisco (Piratförlaget) som jag ska recensera åt Borås Tidning.
4. Pia Lindenbaums Gittan och älgbrorsorna. För tusende gången, men i går upptäckte jag att Bet kan hela boken utantill. Alltså varje mening. Det är samma med Siv sover vilse och Gittan och gråvargarna. Jag älskar Pia Lindenbaums böcker (och hennes sommarprat!), men att de dessutom är memoreringsvänliga visste jag inte.

Samtidigt i Toronto

2010-09-10T13:42:00.006+02:00

J är och premiärvisar Ond tro på filmfestivalen i Toronto. Brian de Palma satt i salongen. Det fanns en tid när jag kollade på Carlitos way säkert en gång i månaden, jag hade den på VHS. Det var en ensamhetsfilm, jag såg den eller proffsboxning när jag kom hem på nätterna. En gång blev jag kär i en kille för att han också älskade Carlitos way. Sedan köpte jag DVD:n och min svärfar lånade den och jag fick tillbaka filmen med "R+J" skrivet i ena hörnet på omslaget.

Jag kommer i håg den här

2010-09-10T11:55:00.004+02:00

Förr i tiden läste även moderater sådant här för sina barn, även om just min pappa även förklarade att kommunismen "är en fin idé men aldrig riktigt har fungerat i praktiken". (Det berättade jag, 6 år, för fröknarna på dagis. Helt olillgammalt.) Jag läser Kalle Linds nya bok Proggiga barnböcker åt BT i dag. I kväll blir det päron med halvsmält After Eight till efterrätt.

Renstiernas-Bondegatan

2010-09-09T21:08:00.004+02:00

I dag mötte jag en vagt bekant person som är författare som kom cyklade på trottoaren med ett barn på pakethållaren och ett (jag tror det var ett) vinglande bredvid sig. Författaren vinglade också. Han hade vit skjorta och skrynklig kostym och frågade hur läget var. Jag sa bra jag läste din bok fantastisk. Han sa gött. Det hade varit så filmiskt om det inte hade varit för mig.

Dagens mediekrönika

2010-09-08T08:50:00.002+02:00

Danska valobservatörer må säga vad de vill, men i en demokrati som Sverige tycks det extremt komplicerat att göra något annat än att skämta lite om politikers sätt att tala eller deras eventuellt stora näsor när man ska göra politisk humor. Inte mycket har hänt sedan Helt apropå. Inte på SVT i alla fall.
Elfte timmen heter ett hårt marknadsfört humorprogram i valrörelseskvalpet- för några veckor sedan gjorde till och med Agenda en lång trailer maskerad till reportage. I måndags var det premiär. Tanken är drastisk, men det kanske fordras ett hot, ett klimat där man inte skulle komma på tanken att tramsa med politiker på öppen gata, för att göra politisk humor. (Eller, satir, som det brukar kallas så fort någon förställer rösten och skorrande deklarerar att deras namn är Carl Bildt.)
Elfte timmen återberättar något knäppt som någon sagt, hittat ett klipp där någon fipplar med pungen genom byxfickan och skickar Soran Ismail till Apoteket för att fråga om de sålt fler bröstpumpar sedan Lars Ohlys ”utspel” om individuell föräldraförsäkring. Att säga att jag håller mig för skratt vore att underdriva. Skämten pågår fortfarande många minuter efter att de tog slut, och dessutom har jag redan läst flera av dem på Twitter under dagen.
Peter Settman är programledare, inte helt oväntat eftersom han numera bor i en egen loge i TV-huset med texten ”Programledare för ALLA program” på dörren. Men hur han än försöker dra med oss i redaktionslingo (”nu ska vi prata om dagens snackis!”) och med studsig gladröst få igång en trögstartad Jan Björklund, så går det fyra minuter i verkligheten och en på klockan. Det blir en lång halvtimme.
Kanske är det aktualitetskravet som stressar fram de förutsägbara infallsvinklarna, den krampaktiga långdragenheten. (Det roligaste som händer är när Kalle Lind längtar efter de gamla moderaterna, och det är förinspelat.) Kanske är det som min krönikekollega Astrid Söderbergh Widding föreslog: politikerna säger så fåniga saker att vi inte behöver förvandla dem till skämt.
Eller också är det helt enkelt bekväm feghet. När man inte riskerar fängelsestraff för sina skämt, kanske man skulle kunna tänka sig att ta andra risker? Till exempel kan man någon gång ta risken att ALLA inte skrattar åt ALLT. Särskilt eftersom den sortens humor så ofta lämnar en avmätt tystnad efter sig. Jag tror att både redaktion och publik behöver utmanas.
Till sist undrar jag verkligen, verkligen hur det ens är möjligt att bara en enda av de medverkande är kvinna, bland sex-sju män? Med sådan humor behöver vi inga ledsamheter.
(Svenska Dagbladet, 100908)

Privat språkvård del 1

2010-09-07T11:57:00.002+02:00

Det här är en ny följetong. Den går ut på att jag tar upp språkrelaterade hårklyverier som irriterar mig och sedan gör ni som jag säger. Först ut i följetongen är:
DET NYA SVARTA. Att olika grejer är det. Man kan hävda att det uttrycket är lite "sagt" om man verkligen vill underdriva. Men det är också fantasilöst, trökigt och sönderanvänt.

Ond tro

2010-09-07T11:38:00.003+02:00

I går var det äntligen premiär på Ond Tro. Två ljud: När en knytnäve träffar kött. Och: När skinnjackor knirkar.

Det personliga mjölkpumpandet är politiskt

2010-09-06T09:38:00.004+02:00

Det blev tydligt i går, under SVT:s partiledarutfrågning av Lars Ohly. Att Anna Hedenmo i sina dar använt bröstpump och upplevt det som smärtsamt, blev lite oväntat en del i utfrågningen. Det finns mycket att säga om amningshets, men att hävda att det är viktigare för en sjumånaders bebis att helamma än att ha jämställda föräldrar är bara dumt. Herregud, SVT! Det här reportaget (Ana Udovic i Fokus) läste jag innan jag skulle amma första omgången. En bra förberedelse.

"That is so unfair!"

2010-09-05T20:28:00.002+02:00

I går, anmodad att äta cheddarpopcorn och se Rachel getting married. Saker som slog mig medan jag såg filmen:
1. Det är alltid den tetigaste karaktären i hela filmen som är glutenallergiker.
2. AA-möten och somliga yogaklasser jag varit på har en del gemensamt.
3. Jag vill också ha en stor, varm och kärleksfull släkt. Gärna en som tar till gospel eller jazz lite då och då. Jammar. Ja, en jammande kärleksfull släkt vill jag ha.
4. Johanna hade rätt, Anne Hathaway kan spela annat än flick-kvinnor. Och de där tunnfrissiga hårtopparna är en bra idé när hon vill göra det.
5. Måste skaffa en ny dansstil. Jag inser nu att jag dansar som en glutenallergiker.

Kristallen

2010-09-03T22:03:00.002+02:00

En lite dum grej med Botox verkar vara att man inte märker när man borde slutat för ett par år sedan.

Inte ens en tumme.

2010-09-03T17:47:00.004+02:00

Jag har under ändlösa båt-och bilfärder i somras funderat ut så storslagna planer för den här stackars bloggen att jag nu när jag kom hem blev så matt att jag inte ens orkade börja. Den är inte så franskt designad (inte alls) och jag är inte alls säker på att det här är rätt verktyg för mig. Dessutom vet jag inte riktigt vad jag ska ha den till.
Men skit samma. Nu kör jag. Vi får se vad det blir.

Vilka är de 52 som surfar in här varje dag? Är det robotar?

Mediekrönika 1 september

2010-09-03T17:46:00.002+02:00

Jag besökte en gång en liten spågubbe som la en torr, varm hand på min panna och gav mig ett gott råd. ”Det lilla mangofröt vet inte att det ska gro och växa och bli en god, vacker mangofrukt. Du är en månprinsessa. Om du någonsin får problem ska du bara dansa varje morgon, så kommer dina problem att lösa sig av sig själva.”
Det var inte det sämsta rådet jag någonsin fått, men långt ifrån det bästa, och jag kom osökt att tänka på det när jag såg Kåge Jonsson och Håkan Pieniowskis SVT-dokumentär Jobbcoacherna i söndags. Där visades scener från furubyråkratiskt inredda kontor på Arbetsförmedlingen där liknande råd delades ut. Det handlade om inre glöd, om att följa en stig fram till en sjö och känna solen mot sin hud och om att fråga personen på sätet bredvid en på bussen om han vet något jobb som skulle kunna passa en.
I mitt arbete har jag många gånger intervjuat seriösa jobbcoacher, men de som visades upp från Arbetsförmedlingens storsatsning rörde sig inte riktigt i det landet. Det var utbildningar med inspiration från såväl yoga, självhjälpslitteratur och psykoterapi. Men mitt i all den frigörande dansen under grupptryck, tonade en mycket deprimerande bild fram.
En bild där regeringen avsatt tre miljarder för att få alla möjliga människor med alla möjliga olika bakgrunder, utbildningar och möjligheter att klämma in sig i samma, närmast framgångsteologiska mall. Med den skillnaden att Gud är ersatt med ett jobb. Och förförståelsen att lyckan utan undantag hänger ihop med självförverkligande genom att ”hitta ett jobb man brinner för”.
Jag skulle tro att flera av de medverkande i dokumentären ångrar att de ställde upp när de ser den färdiga filmen. De som inte bländas av löjets skimmer medan de blir medvetna om sin egen andning i en arkitektritad friggebod, får gestalta den olyckliga människan som inte får något jobb trots stora ansträngningar, eller möjligen den hänsynslöst drillande coachen som läser innantill från en stencil.
Talande, visst, men det blir i förlängningen ett problem för dokumentären. De ytterst ansvariga ställs aldrig till svars. De som fattat besluten, de som avsatt stålarna, de som låtit projektet jobbcoach fortgå utan utvärdering, lyser med sin frånvaro. En av de arbetssökande, som kramas långkram med sin coach både före och efter deras möten, utbildar sig senare själv till- tada!- jobbcoach. Filmen ger en djupt oroande och komisk illustration av Arbetsförmedlingen som den agerat under de senaste åren, men den stora frågan är samma som i Tove Jansson-favoriten: Vad tror du att det hände sen?
(Svenska Dagbladet 100901)

Mediekrönika 30 juni

2010-06-30T18:53:00.002+02:00

Om Maten i huvudet i P1.
(Svenska Dagbladet, 100630)

The bigger person

2010-06-29T19:19:00.003+02:00

Saker jag verkligen önskar att jag inte brydde mig om, men som ändå stör mig omåttligt:
1. Folk som skriver att deras barn är sötast, världens bäzta och så vidare som statusuppdatering på Fejan. Vill stryka dem ur min låtsaskompislista varje gång. Varför gör jag inte det?
2. Att jag efter en fest häromsistens, när jag kände mig skitsnygg och var skitfull och samtidigt tände en cigarett, fick "är du med barn?"-frågan.
3. Män som går in i matbutiker utan tröja så fort temperaturen överstiger 18 grader. Er magsvett ger inte ruccolan det där extra stinget, om det är det ni tror.

Mediekrönika 23 juni

2010-06-23T20:11:00.003+02:00

Jag skriver om Klungans Ingen bor i skogen i dag.
(Svenska Dagbladet, 100623)

Jippokayey mf

2010-06-19T13:26:00.004+02:00

Den lilla rojalisten och den stora, något otippade, rojalisten i min familj är ute och slarvar bort varandra bland nycirkus och öltält på Skeppsbron. Själv sitter jag och väntar på att min minderåriga republikan-kumpan ska vakna från sin middagslur så att vi kan koka spaghetti och gorgonzolasås. Den lilla rojalisten kommer att återvända besviken. Vakna upp och lukta på kaffet, mitt barn.

Ny tatuering

2010-06-16T21:07:00.003+02:00

I dag satt jag på Coffice och skrev på en grej och när jag insåg att jag glömt sladden till datorn hemma gav jag mig själv en så kallad morot: "Om jag skriver färdigt den här texten innan batteritiden tar slut (kort på en Air med två år på nacken, kan jag meddela) så får jag treata mig själv till en tatuering". Jag gjorde det. Och lärlingen Scott på Infamous hade tid om en kvart när jag klev in. Lycklig nu.

3 gånger Mama

2010-06-16T20:43:00.004+02:00

I senaste numret av Mama har jag gjort tre artiklar. En intervju med Amanda Widell som är mamma till Charlie Schulman. En självhjälpsartikel om hur man får sitt förhållande att klara sig igenom regn, jobbiga svägerskor och trångboddhet på semestern. Samt en gästkrönika om hur föraktlig solcharter kan bli fin, eller åtminstone helt annorlunda, om man tar med sig en eller i mitt fall två papperskrönta konungar på resan.

Mediekrönika 16 juni

2010-06-16T19:22:00.004+02:00

I dag skriver jag om Jasons värld i P3. Jag minns också hur alla, även jag, kallade Timbuktu för Jason i början av 2000, för att markera djup vänskap med honom efter 64 öl på East. Är hans Sveriges trevligaste person? Det där Jason:andet var hur som helst en stor del i hur jag lärde mig hur saker och ting funkar i Stockholm.
(Svenska Dagbladet, 100616)

Köa för en tribal i svanken

2010-06-15T19:12:00.004+02:00

I dag var jag hemma för vård av feberfritt barn och rastlösheten visste inga gränser så vi drog till Swahili Bob som jag fått ett gott intryck av och försökte boka en tid till mig. Tidigast i augusti, sa de. Jag förstår inte. Om jag ska vänta i två månader kommer jag att ha tröttnat på tatueringen redan innan jag fått den. De gaddningar jag har, har jag inte vetat om att jag skulle ha när jag gick och la mig, när jag vaknade samma morgon. Jag har haft sjuk tur och fått återbudstider till samma kväll när jag kilat in på vägen till dagishämtningen. Senaste var lite bråttom och då sprang jag mellan fyra olika studior för att till sist rita en själv och lägga upp mig för lärlingen på Infamous. Jag vill att det ska gå till som i Miami Ink, inte som det går till på Folktandvården. Min mardröm är att vara som en kille som kom in en gång när jag satt under nålen. Han ville göra en gammeldags klocka på torson, och var noga med att fråga om den skulle läka ordentligt innan han skulle sola i sommar. What time is it, kille?

Mediekrönika 9 juni

2010-06-10T11:36:00.000+02:00

En liten pojke ska opereras. Hans mamma försöker kontakta Försäkringskassan för att få veta om båda föräldrarna kan vara med, med föräldrapenning, under operationsdagen. Efter två timmar i telefonkö ger hon upp, och får via Försäkringskassans chatt besked relativt snabbt. I efterhand meddelar Försäkringskassan att handläggaren som svarat på chatten, svarat fel. De säger också att de inte tar ansvar för vad enskilda medarbetare säger på chatten- det är upp till mamman att ta reda på vilka regler som gäller. Vilket ju är exakt vad hon försökt göra.
Livet är alltför värdefullt och kort för att man ska vilja behålla sin plats i kön. Särskilt när allt tyder på att det är tre personer på kundsupporten som ska besvara femhundra samtal per minut. Telefonkö-raseri är ingen god affär. Därför har somliga företag börjat använda sig av sociala medier.
Toppen, tyckte jag i vintras när jag ville forsla mig själv över ett Sverige i snökaos. SJ på Twitter gav snabba svar och länkade till återbetalningsformulär på sin hemsida. Jag hade även stor nytta av SAS-sidan på Facebook när jag ville åka till New York under askmolnsattacken. Det tog aldrig mer än 20 minuter att få svar. Alla frågor postades synliga för alla Facebook-användare, vilket gjorde att många hade nytta av samma svar.
Man kan fråga sig hur det kan vara mer lönsamt att ha personal som svarar på frågor vid en dataskärm, än personal som svarar på frågor genom att lyfta på en ihärdigt ringande lur. Men alla ansträngningar som hjälper kunden att slippa förvandlas till Bockstensmannen under väntetiden, är förstås av godo.
Med risk för att påpeka det uppenbara: det räcker inte att finnas tillgängliga på sociala medier. Företagen måste hålla stilen också. I fallet med Försäkringskassan är det under all kritik. Men även SAS och SJ får akta sig. Ett alltför personligt tilltal, tips om att rulla ihop tröjan som nackstöd, uttryck som ”skön buzz” och presentationer av nya maträtter (lasagne!) i bistrovagnen, ger helt enkelt inte ett seriöst och effektivt intryck.
Sociala medier är mer än ”bara” sociala. Vi använder dem på fullaste allvar, i våra jobb, och
tiden då ett möte som bokades via Facebook inte verkade lika riktigt som ett bokat per telefon, är sedan länge förbi. Så måste det vara även för företag. Tydliga svar, ordentliga fakta och formellt bemötande även på nätet, måste vara självklarheter. Sociala medier är en tillgång för företagens kundsupport- inte ett bollhav där man skapar lite gladare stämning när tåget är försenat.
(Svenska Dagbladet, 100609)

Babylon

2010-06-03T19:35:00.003+02:00

"Jo, det är sant, min son. Om man låter dem fotografera ens ögon, fastnar en bit av ens själ på bilden."

Mediekrönika 2 juni

2010-06-02T12:52:00.001+02:00

Här, om Massakern i Song My och Ship to Gaza.
(Svenska Dagbladet 100602)

Brämhult revisited

2010-05-26T20:28:00.005+02:00

Om man stod vid min pappas grav i början av maj i år, och sedan bestämde sig för att gå en extra liten sväng vid Brämhults kyrka trots att man visste att ens familj väntade otåligt vid häststallen några hundra meter ner mot Kyrkvägen. Om man stirrade efter spökhuset med bikupor utanför, som man vet är rivet sedan många år. Och om man sedan, som den lilla farbror man innerst inne är, började tänka saker som "jaja nu röjer de och låter Myresjöhus exploatera med öppna planlösningar och trädäck i min gamla skog, hur har det gått med de gamla soldattorpen som Roland Persgården släpade runt oss till när vi var barn?". Om man gjorde det, då såg man det här.

Mediekrönika 26 maj

2010-05-26T19:18:00.003+02:00

Om Kalibers granskning av vård av unga, här.
(Svenska Dagbladet 100526)

Efter publiceringen blev jag uppringd av Cecilia Sandahl på Statens institutionsstyrelse i morse kl. 08:26. Hon hade läst krönikan, där jag ju efterlyser en helare bild, och rekommenderade mig den här texten.

Läsarkorrespondens

2010-05-25T20:33:00.002+02:00

I dag fick jag ett prydligt maskinskrivet brev från Fredrik Smedberg i Södertälje om mediekrönikan från förra veckan. Såhär skriver han:
"Din text i dag om V och D-intervjun var snipig, trist. Vi andra blev glada, imponerade-rörda. T.ex. det där att du tycker det inte borde talas om hälsoproblem. Det skall inte vara mycket strikt privat om de kungliga, men så pass viktiga saker som njuroperation, anorexi och dyslexi fanns anledning att kortfattat nämna- kungafamiljen är så viktig för landet att viktiga hälsofakta må kunna nämnas. V var som vanligt optimal- att D var så välformulerad och klok-tänkt, det var positivt för svenska folket att få ådagalagt, och det bekräftade Victorias goda omdöme vid val av partner. Du har, liksom många andra, inte tänkt igenom ordentligt vad vi har monarkin till. Svaret framgår av bilagda text som jag för några år sedan sände till Konstitutionsutskottet. Med vänlig hälsning Fredrik Smedberg."

Martina Haag

2010-05-24T13:24:00.003+02:00

Just det, i Mama-numret som ligger ute nu har jag gjort en intervju med Martina Haag. Den handlar om oxkinder, vältande Vanish Oxigel-torn och sporten springning.

Mediekrönika 19 maj

2010-05-19T20:05:00.002+02:00

Bröllopsintervju utan något nytt. Om man underdriver.
(Svenska Dagbladet 100519)

Recension: Vänner för livet

2010-05-18T20:33:00.004+02:00

Per Hagman (Albert Bonniers förlag)

Per Hagman återvänder och återanvänder i sin nya roman. Det är samma mörkerseende karaktärer, samma dunkla rum och lätt avskavda glitter. Det finns personer som dras till det som i folkmun kallas dåligheter, och dåligheterna dras till dem. Droger, cynism, sex som gör ont och självdestruktivitet. Den massa som i vår matchar denim med denim och har funnit sin trivselvikt, skymtar sällan ens i bakgrunden. Hagman ställer upp sina spelare och de okomplicerade, förnumstiga och konventionsbundna göre sig icke besvär.
Sophie växer upp i England, i galoppvärlden, bland avelshästar och Ascot, med en pappa som är jockey och uppfödare. Liksom alla Hagmans kvinnor är hon långbent med pojkhöfter och attraherar tidigt män- Lolita som vi känner henne. Hennes superkraft och förbannelse. Hon flyttar till Paris för att studera men ägnar snart nätterna åt sådant som avhandlas i chockreportage om fotomodeller. Champagne, pragmatiska väninnor, de låter sig utnyttjas som sällskapsdamer och knulldockor av rika män, cigaretter till frukost, knark.
Erik, den andra huvudkaraktären, växer upp i Västergötland och är brorson till Eddie Meduza. (Detta är extramaterial för alla som känner till västgötadialekten och/ eller raggarsvängen.) När hans politikerpappa skaffar en ny familj flyttar Erik med sin mamma till Stockholm och börjar arbeta på sunkhaket Tre Remmare. Snart bejakar han, som så många Hagmanska karaktärer genom romanerna, sin längtan bort och drar till Nice. Även Erik är typisk: androgyn, mjuk, lätt nervös och undfallande. Han försörjer sig på lite smålurendrejeri, dagsverkarjobb och, senare, som ett obligatorium från tidigare Hagman-romaner, manlig prostituerad.
När Sophie och Erik möts, känner de igen varandra genom sig själva. Själva romantiken tar inte lika stor plats som speglandet och den nyfunna möjligheten till en trygghet, en fast punkt, en famn, en hamn. De är mer två vilsna små barn som hittar varandra i en stor, mörk skog, än älskande. Deras första tid tillsammans är det skitjobbigaste i hela texten: eviga diskussioner och oavslutade meningar på ett abstrakt känsloplan där man bara vill ta tag i deras axlar och skaka Sophie och Erik och skrika ”ta vara på det här nu då, sluta älta!” Det är som en transkription av ett alldeles autentiskt samtal mellan två mycket allvarliga och rädda deltagare, med alla oavslutade meningar och vindlande beskrivningar och frågeställningar återgivna irriterande exakt. De okomplicerade glada skitarna kan som sagt ställa in racken i redskapsrummet och gå och duscha.
Per Hagman har aldrig varit rädd för att vara banal i sina texter. Han gör liknelser och slänger in meningar som balanserar på pinsamhetens gräns, ibland väger de över på fel sida, ofta kommer han undan med det. Det är som att läsa en Harlekinroman och en god bok på samma gång. Gestaltningen i de tidigare romanerna haltade ofta, men där fanns alltid någon detalj som räddade upp helheten. Nu är det snarare detaljer som stör. Helheten fungerar. Tematiken är den samma, men författaren har utvecklats. Fascinationen för det rena, oskuldsfulla, naiva som obönhörligen skitas ner gäller kanske även författarens förhållande till själva skrivandet. Vänner för livet är skriven med hjärtat i handen, banal och storartad i en fin kombination.
(Borås Tidning 050514)

Mediekrönika 12 maj

2010-05-13T20:42:00.002+02:00

Var är vargen? Det här är förmodligen den enda text på internet som innehåller ordet varg utan att följas av en enda kommentar. Ungefär som på den här bloggen. (Jag vet vilka ni är.)

Tvåbarnsmorsa Ink

2010-05-11T10:30:00.002+02:00

”Du kan alltid fylla i det med svart om du vill ha skilsmässa sedan”, säger min tatuerare. Eller, min och min. Han går som lärling i studion och var den enda som hade en akuttid ledig. Ibland måste man hinna tatuera sig innan man ska hämta på dagis. En bokstav i ett hjärta, hur svårt kan det vara, tänkte jag och inspekterade lärlingens egna tatueringar. De såg fina ut. Men nu, efter tre misslyckade skisser där jag till slut ritade på egen hand, efter att han varmrökt tre cigaretter i rad innan vi började, känns det lite annorlunda.
Enkla tatueringar är svårare att göra, därför att det finns mycket mindre spelrum att rätta till eventuella missar. Och jag får väl förutsätta att lärlingen knappast tatuerat på sin egen hals. Spännande, detta! Pennan surrar, det luktar sprit, på väggen hänger dödskallar, rosor, gamla gulnande bilder i skraltiga ramar. Jag försöker undvika att titta på den solbrända täbben som ligger och får sin gapiga flickväns namn ingaddat i sirlig stil precis ovanför sin vaxade badbyxlinje. Med jämna mellanrum torkar lärlingen bort blod från min handled.
Inom en radie på en kvadratkilometer från mitt hem ligger åtta olika tatueringssalonger. Dessutom, vilket jag just blivit varse där jag sitter på min drop-in-tid, är de ofta fullbokade. Folk kommer ideligen in genom dörren med storslagna planer på tigrar, luftballonger och gammeldags klockor som ska täcka upp hela torson innan sommaren. En del av dem sparar pengar, bokar tid och bestämmer sig först i salongen för vad de ska bära på armen resten av sina liv. Tatuerarna står där med sin hud som ser ut som tapet och orkar inte ens svara när någon frågar hur ont det gör. För att få boka en tid måste man lägga handpenning.
Tv-serien Miami Ink och alla dess spinoffer, tribaltrenden, ökad yrkesskicklighet bland svenska tatuerare och vidriga skatepunkband har säkert alla bidragit på sitt sätt till tatueringsboomen som råder. Mest kanske det ändå handlar om vår tids idealisering av att vara handlingskraftig och beslutsam. Varje tatuering blir ett bevis: en gång bestämde jag mig för en grej, och sedan genomförde jag den.
Min första tid här var en återbudstid. Jag var på väg till dagishämtning när ett plötsligt infall drev mig in bland glasbord, töntig imagebyggande strippstång och sammetsdraperier. Fyra timmar senare hade jag mina armar inslagna i våtservetter med gladpack runt. Nu är jag fast. Enda gången jag känner att jag fått något ordentligt gjort, är när jag just tatuerat mig.
Täbben på britsen ropar till sin tjej att hon ska vara tyst. Hon fortsätter att störa hela salongen genom att skrika i sin mobiltelefon. Lärlingen darrar, men inte på handen. Täbben mumlar att hans flickväns namn, Linda, betyder vacker på spanska.
”Om vi gör slut, du vet.”
(Borås Tidning, 100508)

Om Textmässan 2010

2010-05-10T16:36:00.003+02:00

... i Smålandsposten.

Mediekrönika 5 maj

2010-05-08T16:47:00.001+02:00

Lite missvisande rubrik, tycker jag nog, men ändå. Om Kobra.

Mediekrönika 21 april

2010-04-21T10:33:00.001+02:00

Döden, döden, döden.

Betty Drapers goda, och lite sämre, råd

2010-04-20T10:14:00.003+02:00

I senaste numret av Mama skriver jag om olika TV-morsor.

När solen stiger över Råsunda

2010-04-17T20:07:00.002+02:00

Jag funderar så smått på att börja heja på AIK.

Recension: Fosterland

2010-04-16T21:53:00.004+02:00

Dilsa Demirbag-Sten
Det nya landet, så rent. Svenskarnas blyghet som vänder i motsatsen så fort de dricker brännvin. Chocken över att bli lämnad i kompisens rum när kompisen själv äter middag. Det ljusa tunna håret. Friheten, men också den svidande ensamheten. Att man ringer innan och bestämmer att man ska komma och hälsa på, i stället för att bara titta förbi.
Jo, det känns onekligen som att den här historien berättats ett antal gånger. Ändå lyckas Dilsa Demirbag-Sten med sin andra roman Fosterland behålla mig i ett hårt grepp genom över 300 sidor.
Naket och icke-tillrättalagt skildrar hon flytten till Sverige från den lilla kurdiska byn i Turkiet, där Dilsa är sin mormors ögonsten. Moderns färd in i det okända, ensam med fyra barn varav den minsta fortfarande är ett spädbarn. Allt de överger, för att komma till en av pappan spartanskt möblerad lägenhet utanför Uppsala. Hans politiska engagemang för rättvisa kan äntligen få fritt utlopp, samtidigt som han bedriver ett våldsamt envälde hemma i lägenheten. Modern finner sig inte till rätta i det nya, utan städar extra utöver sina vanliga dagspass för att tjäna ihop nog med pengar för att flytta tillbaka till byn.
Skillnader, likheter, lekar, mat, minnen och vardag. Bråk, skuldkänslor, överlevnadsstrategier. Utsatthet, men också styrka och glädje- sådana bitar som gärna faller bort när utomstående och alltför välmenande uttolkare skriver sin version av historien. Berättelsen om kurdiska flickor som förlovas bort i någon turkisk by under sommarlovet mellan åttan och nian tenderar ju att vara ganska ensidigt präglad av fördömande upprördhet. Här skiktas den genom tonåringen Dilsas blick, och blir både mer och mindre dramatisk än vad som är vanligt.
Fosterland målar i färg det som alldeles för ofta beskrivs i enbart problematiserande ordalag. I Demirbag-Stens händer träder människorna fram som levande varelser av kött och blod, med egna känslor, motstridiga önskningar, stark vilja och… tja, liv.

Resekarma

2010-04-16T21:29:00.003+02:00

Min första flygresa i livet, till London 1987, var försenad. Sju timmar. Det är ganska lång tid när man är elva år, det var tur att Patrik Sjöberg gick förbi oss på Landvetter. Sedan har jag blivit gravt sinkad på vägen till Heathrow på grund av bombhot. När jag var på bröllopsresa i Thailand kom tsunamin. Jag har rest med en tre månader gammal Betty till Venedig under strejk, det tog fjorton timmar. Och andra gången i hela mitt liv jag besökte Gotland krockade en färja. Tåg till Borås i februari låter kanske som en inre resa, men den omdirigerades på grund av det värsta snökaoset sedan när det nu var. På torsdag ska jag åka till New York. Vi får väl se hur det blir med det, Katla?

Mediekrönika 13 april

2010-04-15T21:53:00.001+02:00

Om P1-dokumentären Gör något nu!

It was twenty years ago today

2010-04-07T19:56:00.004+02:00

En sommar när jag var femton tillbringade Mira och jag en natt ensamma i vårt lånade sommarhus vid Ärtingen utanför Borås. Huset tillhör (fortfarande, hoppas jag) min bästis Strumpan och hans familj. Jag förstod inte då hur vackert det där huset är. Ett vitt funkishus i trä, på en höjd med en skogssluttning nedanför, ända ner till sjön.
Vi åt räkost på tub, chips och drack Herrljunga cider. Och tittade på Twin Peaks som sändes i repris den sommaren. Trötta flugor surrade mot det enorma panoramafönstret som vette ut mot skogssluttningen. Först med ljus julihimmel, sedan becksvart. Vi tände strålkastarna som satt i tallarna utanför och lyste upp fasaden. Gick ett varv runt huset. Tallarna i sluttningen levde. Sedan hade vi panik hela natten och skrek högt så fort vi hörde ljud. Vi vågade aldrig ens gå till utedasset. Jag tror vi kissade i någon gammal potta. Kollade låset hundra gånger, somnade inte förrän det började ljusna.

Mediekrönika 6 april

2010-04-06T12:56:00.000+02:00

Hon ville ju inte lyda!

"Jag är en väldigt fysisk person"

2010-04-06T12:30:00.002+02:00

Om den där handhållningen kändes otvungen och naturlig, har jag en bit kvar.

Mediekrönika 30 mars

2010-04-01T11:05:00.000+02:00

Om Laget som vinner för mycket.

Saknaden

2010-03-31T20:03:00.001+02:00

28 days later

2010-03-27T16:18:00.003+01:00

I dag var jag och några till på Bakverket för kakor, Spårvägsmuseet för att åka det lilla tåget, Konsum för russin, sista påsen hundmat och Plopp. Vi var också en sväng på det där fina galleriet på Bondegatans puckel och tittade på Ragnar Perssons metaltjejer och My little ponies. Men jag är medveten om att tiden är utmätt. Inom min livstid kommer de multiresistenta bakterierna. Då vill jag bo här, vid Sämsjön. Där barn jag lekt, med smurfarna i en gammal ek som blixten slog ner i, och där pappa tjuvfiskade kräftor bara för att jag skulle få se hur kräftor såg ut.

Oxkind: the showdown

2010-03-26T10:08:00.004+01:00

På två veckor har jag ätit två oxkinder. En på Fredsgatan 12, till lunch. En på La Vecchia Signora, till middag.
Så här var det.
MÖRHET:
F12: som perfekt mogen frukt.
LVS: som mogen frukt.
F12-LVS: 1-0
SMAK:
F12: helt ren, smakade bara GOTT KÖTT.
LVS: massa grejs som faktiskt pajade lite, lite.
F12-LVS: 2-0
TIDPUNKT:
F12: poängen med lunch?
LVS: rödvin till middagen.
F12-LVS: 2-1
SÄLLSKAP:
F12: Martina Haag. Skojig, men jag var tvungen att anteckna vad hon sa och hon pratade jättefort.
LVS: Johannes Åhlund. Han var supertrevlig, smart och stilig. Såg väldigt ung ut också nu eftersom han råkat raka av sig en del av skägget.
F12-LVS: 2-2
MILJÖ:
F12: Det är verkligen skillnad på trappan och det här högtidliga.
LVS: Fina tallrikar och den där lampan. Och när man äter i baren som jag gjorde känns det lite som om man bor där.
F12-LVS: 2-3

Vi har kommit mycket längre

2010-03-25T13:24:00.005+01:00

Läser en galen tant i Expressen som hävdar att pappor som tar hand om sina bebisar innebär livsfara för bebisarna. Först tänker jag äsch. Hon kan lika gärna rekommendera åtta skivor vitt bröd doppat i cyanid om dagen. Ingen lyssnar. Men sedan blir jag ändå störd, för den galna tanten (och nej, jag tänker inte länka, hon förtjänar inga klick) tar ju upp plats där man i stället hade kunnat trycka en krönika av någon man som berättar om hur självklart det var för honom att ta ut exakt halva föräldraledigheten.

Mediekrönika 23 mars

2010-03-25T13:05:00.001+01:00

Och här, om Maud Nycanders dokumentär Sluten avdelning.

Mediekrönika 16 mars

2010-03-25T13:03:00.001+01:00

Ovanligt trökig rubrik. Men ändå. Om Babel.

Mediekrönika 9 mars

2010-03-14T15:45:00.000+01:00

Stor portion soppa av liten spik.

Mediekrönika 2 mars

2010-03-04T10:27:00.001+01:00

Den här tyckte min svärfar var bra. Åh, herregud!

Mediekrönika 23 februari

2010-03-04T10:25:00.000+01:00

Om barndokumentärer som jag tycker är: bra.

Författarporträtt

2010-02-22T12:22:00.003+01:00

Här intervjuar jag Susanne Axmacher som är en av de nominerade till Borås Tidnings debutantpris 2009.

Mediekrönika 16 februari

2010-02-18T10:06:00.000+01:00

Daniel Boyacioglu.

Mediekrönika 9 februari

2010-02-09T11:52:00.001+01:00

Du kanske inte alls mår bra.

Mediekrönika 2 februari

2010-02-08T14:32:00.001+01:00

Välkommen till förorten.

Öland revisited

2010-01-28T11:15:00.001+01:00

Recension: Den förtrollade staden

2010-01-28T11:14:00.001+01:00

Här recenserar jag en fin liten bok av Milton Hatoum.

Mediekrönika 26 januari

2010-01-26T20:12:00.000+01:00

Jag tycker om ordet topsa, det gjorde jag inte förut.

Appendix

2010-01-25T09:38:00.002+01:00

Alltså, jag googlade mig själv och hittade en del missuppfattningar kring min krönika där jag bland annat kritiserade P1:s Välviljans apartheid. "Som fan läser bibeln" är ett slitet uttryck som passar bra för att beskriva hur en del personer läst den. For the record: jag är förstås, givetvis, inte emot att människor med funktionshinder får personlig assistans. Däremot skildras de ofta slentrianmässigt i media, och det är ett problem. Jag anser inte att det räcker att upplåta redaktionellt utrymme, utan att det ska göras med lite journalistisk spets, variation och fantasi.

Jag kritiserar media, inte socialpolitiska reformer.

Mediekrönika 19 januari

2010-01-19T14:06:00.002+01:00

I dag skriver jag om Välviljans apartheid och Landet brunsås.

Misogeni

2010-01-16T21:52:00.002+01:00

Vi pratade lite om Åsa Beckmans text i DN igår, en person som "åt middag" här hävdade att det i själva verket var Åsa Beckman som hade överläge mot Stig Larsson, att han i själva verket bara kritiserade makten. Själv kommer jag att tänka på när jag var liten och hade ett sommarvikariat på Borås Tidning samtidigt som en 30-någonting snubbe som hette Jonny. Vi skrev om fiolläger och om folk som slog gräs med lie, det var kul tyckte jag, det tyckte inte han. En kväll när jag skulle gå hem och han skulle sitta kvar (för att kunna skriva upp ob och få ut mer pengar) vände han sig plötsligt mot mig och sa såhär: "Du tycker att du skriver så bra men det gör du inte, och förresten tänk på dig själv när du är 40 du kommer att vara så ful med framfall och hängpattar." Jag minns inte vad jag sa, men det han sa kommer upp nu. För ett problem med de gränslösa manliga genierna är ju att de inspirerar även de ytterst medelmåttiga till svineri.

Cute overload

2010-01-14T20:47:00.001+01:00

Sömnlös i Bagarmossen

2010-01-14T03:15:00.005+01:00

Strax innan nyårsafton blev jag sjuk. I förra veckan intensifierades mitt lite obestämbara "förkyld" till outsägligt ont i halsen och hosta. Hostan börjar ge med sig. Samtidigt har våra frukosttider åter synkroniserats med en Barnkanalen-serie som heter Yoko Jakamoko Toto. Estetiken är clip art-afrikansk som omslaget till Dr Albans Hello Africa. Signaturmelodin består av en sorts skriande sång, lite som en åsna, som upprepar huvudkaraktärernas namn. Yoko! Jakamoko! Toto! Yoko! Jakamoko! Toto! Yoko! Jakamoko! Toto! Den är extremt catchy, jag sjunger den resten av dagen om jag hört den på morgonen, och den är antagligen hela orsaken till att jag nu ligger vaken och vrider mig av smärta med alla onda halsars onda mamma-hals.

Ditlängtan

2010-01-13T20:13:00.001+01:00

Mediekrönika 12 januari

2010-01-13T20:04:00.001+01:00

Jag som inte gillar TV-sport.

Recension: Människor det varit synd om

2010-01-13T20:01:00.002+01:00

Som Svenska Mad i rolighet, här gubbflinar jag.

Mediekrönika 5 januari

2010-01-05T16:24:00.001+01:00

Dagens lunch, inkl dryck.

Gott nytt jeanskappa!

2009-12-31T18:40:00.001+01:00

Här skriver jag om Noll noll-decenniet som förändrade världen.

Mediekrönika 29 december

2009-12-31T18:31:00.003+01:00

Andra akten i blöja sa du.

Mediekrönika 22 december

2009-12-22T09:31:00.005+01:00

Jag erkänner. Det var jag som klippte sönder alla nystan i garnhörnan. Jag hade mina skäl.

Recension: En säck full av Gud

2009-12-18T19:23:00.001+01:00

Här recenserar jag debutanten Paola Gemma Francesca Russo, märkligt bortglömd tror jag.

Mediekrönika 15 december

2009-12-15T09:59:00.004+01:00

Vinslöv-Ullared 1-0.

Sådant som hände

2009-12-14T11:12:00.002+01:00

Husgaveln på Myråsskolans huvudbyggnad var en hög och bred vägg i smutsgult tegel. Perfekt att kasta tennisbollar mot, och sedan försöka ta lyra när de kom studsande tillbaka. Det var bäst att studsa innan sexorna kom på morgonen. Man ville inte att de skulle ta ens tennisboll. Eller slå en.
Den där väggen var skolgårdens mittpunkt. Man såg den från fritids, från vägen, från cykelställen, från längdhoppsgropen. Man passerade den på väg till skolmatsalen. Alla lärare gick förbi den på väg till lärarrummet, då var man tvungen att sluta studsa tills de stängt dörren bakom sig.
En dag när vi kom till skolan hade någon lagt ny puts över hela väggen, den var ljusgul och hel. En annan dag när vi kom till skolan hade någon sprejat Patt-JENNY=Kåt på väggen. Bokstäverna svarta, meterhöga, fula. Jenny gick i min klass. Ingen sa något.
Flera veckor senare kom en gubbe och la ny puts över klottret. Putsen var i nästan samma färg som resten av väggen, men bara nästan. Lite ljusare. Innan han gick satte han plast över den nya putsen så att den skulle få torka ordentligt.
Några dagar senare tog man bort plasten. Då visade det sig att gubben bara hade lagt puts precis över bokstäverna i klottret. Studsväggen var nu ljusgul, och i ännu lite ljusare gult stod det Patt-JENNY=Kåt.

Vad är väl en Nobelfest...

2009-12-13T10:17:00.002+01:00

...när man kan sitta i en helt nedsläckt lånad lägenhet, äta thaimat och dricka pappmugg efter pappmugg med kaffe och stirra på timme efter timme av den på TV? Och sedan skriva om den.

Mediekrönika 8 december

2009-12-09T10:43:00.001+01:00

Om hur Facebook slutat vara "farligt", här.

Mediekrönika 1 december

2009-12-01T10:54:00.001+01:00

Dagens grinighet. Om julkalendern. Jag är inte ens målgruppen!

The best koja of all times

2009-11-26T10:33:00.005+01:00

Samma sommar som pappa dog byggde jag och min lillebror en koja på balkongen. Vi la trasmattor på golvet och hängde trasmattor över tvättlinorna. Ovanpå trasmattorna la vi en grön vaxduk. Jag drömmer fortfarande om den kojan i bland. Ni kanske också minns bra kojor ni byggt, men det här var den bästa kojan of all times. Vi hade riktiga madrasser som sängar och tog ut våra vanliga täcken och kuddar, inga muggiga sovsäckar. Vi hade en korg med böcker och KP. Kojan syntes inte om man stod nedanför balkongen men vi hörde allt. Fåglarna, vår grannes pappa Tomas som nös, bilar som körde för fort borta på Dammkullevägen. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om att lägga mig i en sval säng, eller sticka in händerna under kudden jag sover på och att det är kallt där. I kojan vaknade man med kall nästipp, jag har alltid kall nästipp sedan dess. Jag tror att kojan var vårt fort den där sommaren. Allt var ute och svävade fritt i världsrymden, pappa var död, vi sov i en koja. Jag minns inte när vi flyttade in igen, antagligen när skolan började efter sommarlovet. Vi byggde aldrig något liknande igen.

Mediekrönika 24 november

2009-11-25T11:12:00.001+01:00

Och här är veckans. Snart ska jag visa er en bild av en bajskorv och ett spöke.

Recension: Naturen

2009-11-25T11:09:00.002+01:00

Här skriver jag om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debut Naturen.

Mediekrönika 17 november

2009-11-18T14:32:00.004+01:00

Här skriver jag om att det är bra när saker hänger ihop. Och lite "skämmes ta mig fan" till folk som förtjänar det.

Recension: Undersökningen

2009-11-17T11:33:00.004+01:00

Undersökningen eller when I woke up this morning I felt so gay, är den nätta titeln på Kristina Hultmans debutroman, som jag skrivit om för Borås Tidning. Jag fick författaren att börja grina!

I höjd med Tengdalsparken

2009-11-11T12:07:00.003+01:00

I morse gick jag om ett dagis på utflykt. Alla rörde sig trött, hängde på vagnarna, hade mjölkmustascher och var lite sådär hålögda som barn är på vintern. En kille ropade: "NU kom jag på vem som hänger på väggen i en ram och föreställer. JESUS!"

Mediekrönika 10 november

2009-11-10T20:05:00.000+01:00

Ja, och här skriver jag om Sommarpratarna. På TV. Bilden föreställer någon ambitiös grej de fick till lunch.

Mediekrönika 3 november

2009-11-10T13:19:00.000+01:00

Och här skriver jag om SVT:s nya modeprogram med det fantasifulla namnet Fashion. För att illustrera detta har jag valt en fantasifull bild på mode.

Recension: Elsas mode

2009-11-10T13:07:00.000+01:00

Elsas mode är Sofi Fahrmans debutroman som jag skriver om här.

Och det är också min första recension för Smålandsposten.

(Mamma, du behöver inte klicka på båda länkarna, de leder till samma text.)

Premiär

2009-11-10T12:52:00.000+01:00

Jag börjar blogga här nu. Vi får se vad det blir. Det enda jag vet är att jag ska länka till mina egna texter härifrån så att det blir någon ordning på någonting. Bifogar ganska liten bild.