Mediekrönika 1 september

Jag besökte en gång en liten spågubbe som la en torr, varm hand på min panna och gav mig ett gott råd. ”Det lilla mangofröt vet inte att det ska gro och växa och bli en god, vacker mangofrukt. Du är en månprinsessa. Om du någonsin får problem ska du bara dansa varje morgon, så kommer dina problem att lösa sig av sig själva.”
Det var inte det sämsta rådet jag någonsin fått, men långt ifrån det bästa, och jag kom osökt att tänka på det när jag såg Kåge Jonsson och Håkan Pieniowskis SVT-dokumentär Jobbcoacherna i söndags. Där visades scener från furubyråkratiskt inredda kontor på Arbetsförmedlingen där liknande råd delades ut. Det handlade om inre glöd, om att följa en stig fram till en sjö och känna solen mot sin hud och om att fråga personen på sätet bredvid en på bussen om han vet något jobb som skulle kunna passa en.
I mitt arbete har jag många gånger intervjuat seriösa jobbcoacher, men de som visades upp från Arbetsförmedlingens storsatsning rörde sig inte riktigt i det landet. Det var utbildningar med inspiration från såväl yoga, självhjälpslitteratur och psykoterapi. Men mitt i all den frigörande dansen under grupptryck, tonade en mycket deprimerande bild fram.
En bild där regeringen avsatt tre miljarder för att få alla möjliga människor med alla möjliga olika bakgrunder, utbildningar och möjligheter att klämma in sig i samma, närmast framgångsteologiska mall. Med den skillnaden att Gud är ersatt med ett jobb. Och förförståelsen att lyckan utan undantag hänger ihop med självförverkligande genom att ”hitta ett jobb man brinner för”.
Jag skulle tro att flera av de medverkande i dokumentären ångrar att de ställde upp när de ser den färdiga filmen. De som inte bländas av löjets skimmer medan de blir medvetna om sin egen andning i en arkitektritad friggebod, får gestalta den olyckliga människan som inte får något jobb trots stora ansträngningar, eller möjligen den hänsynslöst drillande coachen som läser innantill från en stencil.
Talande, visst, men det blir i förlängningen ett problem för dokumentären. De ytterst ansvariga ställs aldrig till svars. De som fattat besluten, de som avsatt stålarna, de som låtit projektet jobbcoach fortgå utan utvärdering, lyser med sin frånvaro. En av de arbetssökande, som kramas långkram med sin coach både före och efter deras möten, utbildar sig senare själv till- tada!- jobbcoach. Filmen ger en djupt oroande och komisk illustration av Arbetsförmedlingen som den agerat under de senaste åren, men den stora frågan är samma som i Tove Jansson-favoriten: Vad tror du att det hände sen?
(Svenska Dagbladet 100901)