Här finns ingenting att se

Var god cirkulera.

Läst i helgen:

1. Filter-repet om två svenska dudes som "skött tekniken" bakom en internetbordell i Filippinerna. Störde mig på att alla kvinnor som arbetade där genomgående omnämns som "tjejerna". Det finns någon obestämbart nedsättande i det, det låter mer "lycklig hora" än "tvingad av fattigdom". Även fascinerad av hur få kvinnor som arbetar med Filter, TROTS att det påpekas överallt, hela tiden, av alla som läser den.
2. Kajsa Ekis Ekman om surrogatmödrar i Bang. Svinbra.
3. Morgan Larssons Radhusdisco (Piratförlaget) som jag ska recensera åt Borås Tidning.
4. Pia Lindenbaums Gittan och älgbrorsorna. För tusende gången, men i går upptäckte jag att Bet kan hela boken utantill. Alltså varje mening. Det är samma med Siv sover vilse och Gittan och gråvargarna. Jag älskar Pia Lindenbaums böcker (och hennes sommarprat!), men att de dessutom är memoreringsvänliga visste jag inte.

Samtidigt i Toronto

J är och premiärvisar Ond tro på filmfestivalen i Toronto. Brian de Palma satt i salongen. Det fanns en tid när jag kollade på Carlitos way säkert en gång i månaden, jag hade den på VHS. Det var en ensamhetsfilm, jag såg den eller proffsboxning när jag kom hem på nätterna. En gång blev jag kär i en kille för att han också älskade Carlitos way. Sedan köpte jag DVD:n och min svärfar lånade den och jag fick tillbaka filmen med "R+J" skrivet i ena hörnet på omslaget.

Jag kommer i håg den här

Förr i tiden läste även moderater sådant här för sina barn, även om just min pappa även förklarade att kommunismen "är en fin idé men aldrig riktigt har fungerat i praktiken". (Det berättade jag, 6 år, för fröknarna på dagis. Helt olillgammalt.) Jag läser Kalle Linds nya bok Proggiga barnböcker åt BT i dag. I kväll blir det päron med halvsmält After Eight till efterrätt.

Renstiernas-Bondegatan

I dag mötte jag en vagt bekant person som är författare som kom cyklade på trottoaren med ett barn på pakethållaren och ett (jag tror det var ett) vinglande bredvid sig. Författaren vinglade också. Han hade vit skjorta och skrynklig kostym och frågade hur läget var. Jag sa bra jag läste din bok fantastisk. Han sa gött. Det hade varit så filmiskt om det inte hade varit för mig.

Dagens mediekrönika

Danska valobservatörer må säga vad de vill, men i en demokrati som Sverige tycks det extremt komplicerat att göra något annat än att skämta lite om politikers sätt att tala eller deras eventuellt stora näsor när man ska göra politisk humor. Inte mycket har hänt sedan Helt apropå. Inte på SVT i alla fall.
Elfte timmen heter ett hårt marknadsfört humorprogram i valrörelseskvalpet- för några veckor sedan gjorde till och med Agenda en lång trailer maskerad till reportage. I måndags var det premiär. Tanken är drastisk, men det kanske fordras ett hot, ett klimat där man inte skulle komma på tanken att tramsa med politiker på öppen gata, för att göra politisk humor. (Eller, satir, som det brukar kallas så fort någon förställer rösten och skorrande deklarerar att deras namn är Carl Bildt.)
Elfte timmen återberättar något knäppt som någon sagt, hittat ett klipp där någon fipplar med pungen genom byxfickan och skickar Soran Ismail till Apoteket för att fråga om de sålt fler bröstpumpar sedan Lars Ohlys ”utspel” om individuell föräldraförsäkring. Att säga att jag håller mig för skratt vore att underdriva. Skämten pågår fortfarande många minuter efter att de tog slut, och dessutom har jag redan läst flera av dem på Twitter under dagen.
Peter Settman är programledare, inte helt oväntat eftersom han numera bor i en egen loge i TV-huset med texten ”Programledare för ALLA program” på dörren. Men hur han än försöker dra med oss i redaktionslingo (”nu ska vi prata om dagens snackis!”) och med studsig gladröst få igång en trögstartad Jan Björklund, så går det fyra minuter i verkligheten och en på klockan. Det blir en lång halvtimme.
Kanske är det aktualitetskravet som stressar fram de förutsägbara infallsvinklarna, den krampaktiga långdragenheten. (Det roligaste som händer är när Kalle Lind längtar efter de gamla moderaterna, och det är förinspelat.) Kanske är det som min krönikekollega Astrid Söderbergh Widding föreslog: politikerna säger så fåniga saker att vi inte behöver förvandla dem till skämt.
Eller också är det helt enkelt bekväm feghet. När man inte riskerar fängelsestraff för sina skämt, kanske man skulle kunna tänka sig att ta andra risker? Till exempel kan man någon gång ta risken att ALLA inte skrattar åt ALLT. Särskilt eftersom den sortens humor så ofta lämnar en avmätt tystnad efter sig. Jag tror att både redaktion och publik behöver utmanas.
Till sist undrar jag verkligen, verkligen hur det ens är möjligt att bara en enda av de medverkande är kvinna, bland sex-sju män? Med sådan humor behöver vi inga ledsamheter.
(Svenska Dagbladet, 100908)

Privat språkvård del 1

Det här är en ny följetong. Den går ut på att jag tar upp språkrelaterade hårklyverier som irriterar mig och sedan gör ni som jag säger. Först ut i följetongen är:
DET NYA SVARTA. Att olika grejer är det. Man kan hävda att det uttrycket är lite "sagt" om man verkligen vill underdriva. Men det är också fantasilöst, trökigt och sönderanvänt.